Julia Julie

Annons

Nyopererad

 

Godmorgon!

Vet ni vad lilla jag gjorde igår? Jag o p e r e r a d e s.  Ja, precis. Dom har sytt fast min menisk och tydligen är mitt korsband helt av. Läkaren sa innan operationen att han skulle se hur illa det är och sedan göra en bedömning om jag kommer att få göra en ny operation för att rekonstruera ett nytt korsband. Han frågade om jag var idrottare, vilket jag icke är. Då svarade den snälla läkaren att han troligtvis inte kommer behöva operera korsbandet då många kan leva ett fullt normalt liv med ett trasigt korsband och att för mig, som inte idrottar kommer det inte vara något problem. Skönt tänkte jag, en operation räcker.

När jag vaknade upp ur min narkos stod han där, berättade för mig att mitt främre korsband är helt av och att det krävs en ny operation om 2 månader. På ett sätt känns det skönt, då vet jag att det tillslut kommer att bli bra även om det kommer att ta lång tid. På ett annat sätt tycker jag så synd om mig själv. Självömkan liksom. Det verkade som läkaren inte trodde att det skulle vara så illa, i och med hur han beskrev ingreppet innan han gått in i knät men att han sedan ändrade uppfattning av HUR illa det faktiskt är? Förlåt för att jag tycker så synd om mig men jag tycker verkligen synd om Julia som ramlade i backen för en månad sedan. Hur ont det gjorde. Hur jobbigt det var att gå runt i en månad utan att veta vad som var fel på mig. Hur jobbigt det är att försöka ha roligt när man lider i tysthet i smärta, för vem vill vara den där jobbiga som går runt och klagar? Inte jag. Därför känns det bra att ha denna plattform där jag kan skriva av mig. För ja det är synd om mig, sedan hade det kunnat vara mycket värre absolut, jag är tacksam och glad att det bara var knät och inte huvudet eller ryggen. SÅKLART. Men jag ogillar när folk förminskar mina skador. Som det kan kännas som ibland. Ibland behöver man positiv respons och pepp, som att “du fixar det här, det kommer bli bra” men ibland.. Ibland vill man bara få höra hur förjävligt det är? Vilken otur jag har som gjort mig illa? Att det ÄR synd om mig för att jag behöver äta morfintabletter för att kunna somna för att det gör så ont.

Jag kan inte vara stark hela tiden. Ibland behöver jag någon som självömkan med mig. Som inte ser mig som bitter för att jag tycker synd om mig själv. Jag menar inte det här till alla människor. Utan skriver mer generellt..

Ena sekunden tänker jag att detta fixar jag. Jag ska se till att denna våren blir minnesvärd och rolig trots detta, för jag är väldigt bra på att anpassa mig. Jag försöker tänka ut roliga saker även jag kan göra, trots att jag behöver ta en paus från mycket i min vardag. Nästa sekund ser jag bara mörker. Jag önskar att jag kunde somna och vakna upp till sommaren. När jag förhoppningsvis är frisk. Då allt kan bli som vanligt igen.

IMG_0580

Tack och hej / Ledsen tjej som försöker vara positiv.

 

Kommentarer

Leave a Reply

Annons
stats