Julia Julie

Annons

Nyopererad

 

Godmorgon!

Vet ni vad lilla jag gjorde igår? Jag o p e r e r a d e s.  Ja, precis. Dom har sytt fast min menisk och tydligen är mitt korsband helt av. Läkaren sa innan operationen att han skulle se hur illa det är och sedan göra en bedömning om jag kommer att få göra en ny operation för att rekonstruera ett nytt korsband. Han frågade om jag var idrottare, vilket jag icke är. Då svarade den snälla läkaren att han troligtvis inte kommer behöva operera korsbandet då många kan leva ett fullt normalt liv med ett trasigt korsband och att för mig, som inte idrottar kommer det inte vara något problem. Skönt tänkte jag, en operation räcker.

När jag vaknade upp ur min narkos stod han där, berättade för mig att mitt främre korsband är helt av och att det krävs en ny operation om 2 månader. På ett sätt känns det skönt, då vet jag att det tillslut kommer att bli bra även om det kommer att ta lång tid. På ett annat sätt tycker jag så synd om mig själv. Självömkan liksom. Det verkade som läkaren inte trodde att det skulle vara så illa, i och med hur han beskrev ingreppet innan han gått in i knät men att han sedan ändrade uppfattning av HUR illa det faktiskt är? Förlåt för att jag tycker så synd om mig men jag tycker verkligen synd om Julia som ramlade i backen för en månad sedan. Hur ont det gjorde. Hur jobbigt det var att gå runt i en månad utan att veta vad som var fel på mig. Hur jobbigt det är att försöka ha roligt när man lider i tysthet i smärta, för vem vill vara den där jobbiga som går runt och klagar? Inte jag. Därför känns det bra att ha denna plattform där jag kan skriva av mig. För ja det är synd om mig, sedan hade det kunnat vara mycket värre absolut, jag är tacksam och glad att det bara var knät och inte huvudet eller ryggen. SÅKLART. Men jag ogillar när folk förminskar mina skador. Som det kan kännas som ibland. Ibland behöver man positiv respons och pepp, som att “du fixar det här, det kommer bli bra” men ibland.. Ibland vill man bara få höra hur förjävligt det är? Vilken otur jag har som gjort mig illa? Att det ÄR synd om mig för att jag behöver äta morfintabletter för att kunna somna för att det gör så ont.

Jag kan inte vara stark hela tiden. Ibland behöver jag någon som självömkan med mig. Som inte ser mig som bitter för att jag tycker synd om mig själv. Jag menar inte det här till alla människor. Utan skriver mer generellt..

Ena sekunden tänker jag att detta fixar jag. Jag ska se till att denna våren blir minnesvärd och rolig trots detta, för jag är väldigt bra på att anpassa mig. Jag försöker tänka ut roliga saker även jag kan göra, trots att jag behöver ta en paus från mycket i min vardag. Nästa sekund ser jag bara mörker. Jag önskar att jag kunde somna och vakna upp till sommaren. När jag förhoppningsvis är frisk. Då allt kan bli som vanligt igen.

IMG_0580

Tack och hej / Ledsen tjej som försöker vara positiv.

 

Annons
Kommentera (0)

Leave a Reply

Sådärja!

IMG_0499 IMG_0500

Annons
Kommentera (0)

Leave a Reply

Underbart är kort

IMG_0526 DSC_0299 DSC_0597

 

… & så åkte man till Åre för att lära sig att åka skidor. It will be fun, they said.  12 timmar senare så låg man på akuten. Haha, livets ironi!

Jag har skadat knät, hoppar på kryckor och lämnar helst inte sängen. Alltså, att röra på sig i all ära men jag har aldrig upplevt känslan av att vara så ofunktionell. Liksom, att bara kunna hämta ett glas vatten utan att spilla ut allt medan man hoppar på ett ben? Eller bara att kunna använda kryckor samtidigt som man bär något är ju helt omöjligt. Jag använder ofta munnen, typ Iprenförpackninen mellan tänderna som jag hoppar på kryckorna. Sånt där jag inte visste tidigare, men som jag lärt mig nu. Bra va? :-)

Tack vare underbara människor i min omgivning kunde jag ta mig till ställen, snowracern drog dom mig i. Så after-skin fick jag uppleva. Det var mer min grej.

 

Men. Kan vi bara ta en sekund och diskutera den smärtan jag kände när jag föll och knät VRED sig. Jag hörde ett ordentligt Knak och min första tanke var att något gått av. Detta knaket KÄNDES och jag skrek.

Vanligtvis är jag en gråtare. Tårarna kommer vid smärta, jag kan inte kontrollera det. Denna gång – kom inga tårar. Ändå var det så smärtsamt att jag ville fysiskt lämna min kropp. Jag såg ut som i pete i Family Guy när han ramlat och sitter på marken och säger “ååååhshhhh” “ååååshh”. Vet inte om ni förstår. Men jag kurade ned mitt ansikte i snön av smärta.

Utåt sett vet jag inte om det syntes. Smärtan alltså. Eller paniken som fanns i mig.

Nåväl. Vad är väl en bal på slottet? Shit happens :-) nu vill jag varan kunna GÅ igen så att jag kan få tillbaka ett vardagligt liv.

När man är trött på Netflix – då vet man att man är hemma för mycket.

 

Annons
Kommentera (0)

Leave a Reply

Julfesten 2016

IMG_0354 IMG_0355

Årets julfest. =) Det var riktigt kul.

Annons
Kommentera (0)

Leave a Reply

What should I do….

Varning för ett osammanhängande och meningslöst inlägg. Jag skriver för att jag har så otroligt mycket tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Det gör det svårt att fokusera på en sak och att ta sig vidare. Det är också därför jag gillar att skriva. Det hjälper mig att bearbeta saker jag har svårt i nuläget att sätta i fack, det gör att jag fokuserar och på något vis kan finna klarhet i ett känslomässigt stadie av hopplöshet. 

 

Jag tror starkt på att man skapar sin egen lycka. Att gräma sig över saker gör ingen lycklig, jag tror på att skapa framtidsplaner (både kortsiktiga och långsiktiga) som gör att man kan skapa sig en tillvaro att glädjas för. Just nu är jag i en period som inte får mig att vakna upp och känna mig sådär genuint glad, som jag annars brukar. Jag känner att livet känns tungt. Kanske beror det på att det är November och solljuset har försvunnit, kanske är det för att snart kommer högtider som jag förknippar med negativa barndomsminnen, kanske är svaret så enkelt som att jag är less på min nuvarande situation.

Har du någonsin känt att du mår dåligt över något i din tillvaro, du vet vad det är som får dig att må dåligt men trots det kan du inte förmå dig att förändra din situation? Så känner jag delvis just nu. Jag vet att jag kräver en förändring, jag vet att jag kommer att må väldigt dåligt när jag väl tar beslutet att agera men att jag kommer att må bättre långsiktigt. Nu kommer den svåra frågan, orkar jag må dåligt kortsiktigt just nu?  Eller är det bättre för mig att bara vänta? Låta smärtan hållas stilla ett litet tag till. Egentligen är det som att riva av ett plåster. Något som borde göras snabbt men som jag nu drar av stegvis. Vilket gör egentligen mest ont?

Hur hamnade jag här? Jag som lovade mig själv, ganska precist för ett år sedan att det inte låta mig må såhär. I onödan. När jag vet att lycka är något jag själv skapar. Förra året mådde jag precis likadant, var i ungefärlig situation. Då flyttade jag till Lund. Skapade min förändring, gjorde något drastiskt som gav mig nya möjligheter och gjorde mig väldigt lycklig. Men nu då?

Jag trodde aldrig att jag skulle tänka såhär. För jag har alltid varit någon som cravar efter nytt, spännande, äventyr – Men jag är trött på att fly. Trött på att göra kortsiktiga drag som får mig att må bra i stunden för att sedan fly igen när vintern kommer. Varför kan jag inte bara stanna på ett och samma ställe och faktiskt inte tröttna? Inte känna känslan av understimuli och behov av förändring.

Tanken på att göra något nytt och galet är lockande för jag behöver endorfinkicken men jag har inte orken att bygga upp något nytt igen. För jag trivs. Trivs med mina fina vänner här, trivs i min lägenhet, med mina studier..

Vad kan man göra för nytt? Som ger mig endorfinkickarna och distraherar mig från detta vintermörker? Några förslag? Vad får hobby kan man skaffa? Jag har googlat runt på mycket projekt, volantärar grejer. Kanske det skulle vara något för mig? I do not know…

 

Överlag är jag trött på att välja fel. Varför väljer jag fel? Varför lyssnar jag inte på min magkänsla som alltid har haft rätt? Just nu känns det inte som att jag styr mitt eget skepp, jag sitter bredvid och kollar på – någon annan styr. Jag följer snällt med. Fy.

Och så kan jag ju inte ha det. För jag är stark och har alltid gått min egen väg men trots det hamnar jag ibland i ett passivt läge när det av bekvämlighetsskäl är lättare att kolla på. Men det är över. Det är slut med det. För jag är min egen lyckas smed och jag tänker styra rodret själv.

Annons
Kommentera (0)

Leave a Reply

stats